Nu kommer efterspelet av vännen G som jag följt under hans sista sjukdomsår. G fick sitt cancerbesked 2,5 år före sin död. Det började med hosta och lungproblem som tog drygt 6 månader att utreda.  

Under diagnostiden var han sjukskriven och sjukdagarna tickade på. När jag träffade honom på Södersjukhuset då vi båda fick otäcka cellgiftscocktail så hade han genomgått ett antal behandlingar. Han var svårt medtagen och var väldigt orolig för sin framtid. Då hade han förutom lungcancer en spridning i kroppen till flera viktiga organ som levern och magen.

Jag fick då veta att hans största oro var att försäkringskassan sänt ett brev om att han skall kontakta arbetsförmedlingen eftersom hans sjukdagar snart var slut! Hans arbetsförmåga skulle prövas!

Därefter tog jag mig tid att uppmärksamma hans fall på olika sätt med ett flertal kontakter med myndigheter. Jag pratade också med hans handläggare för att snabba på ett beslut om en mer permanent sjukersättning.

I maj förra året träffade jag och min man G och hans fru. Han vårdades i sitt hem och hemsjukvården fanns tillgänglig. Han var medtagen men ändå vid gott mod och behövde hjälp med att kolla av hans deklaration. Roland tog därefter ett antal kontakter med skatteverket för att klara ut frågan.

Tyvärr fanns inte mycket att göra eftersom G från början avvecklat sitt företag, istället för vilande. Det har jag skrivit om tidigare hur viktigt det är att göra rätt saker i rätt ordning när man är egen företagare. Vem upplyser om det????

Eftersom G var väl medveten om det oundvikliga med hans sjukdom så upptog alla hans tankar hur han skulle tillförsäkra sin fru och de små barnen en dräglig framtid.

Idag ringde hans fru och var förtvivlad över hur situationen utvecklats. Det finns två särkullsbarn som nu kräver sitt farsarv. Båda barnen är vuxna och i 30-årsåldern. Nu riskerar frun att sälja sitt radhus och vad händer då i Stockholms bostadssituation?

G hade skrivit ett testamente som skulle klara familjen och de små barnen. Särkullsbarnen har överklagat testamentet och hänvisar till att G inte var vid sina sinnens fulla bruk!!!   

Det är nu hans fru behöver vår hjälp. Alla som följt min blogg vet att han fört en ohygglig kamp, inte mot sjukvården som gjort sitt yttersta, utan med försäkringskassan.

En man som med alla sina sinnen varit helt klar över vad som väntar honom och tagit ett antal initiativ för att klara familjen efter hans död är ingen man som är utan sina sinnes fulla bruk. Detta bekräftar läkarna, kuratorer och nu vill hustrun ha hjälp från oss också.

Jag vet att det är komplicerat med särkullsbarn och jag tycker att lagstiftningen inte är anpassad till modern tid. Men det måste finnas en möjlighet att säkerställa att en småbarnsfamilj kan skjuta upp arvsfördelningen till vuxna barn.

Egentligen kan jag tycka att särkullsbarn skall behandlas som gemensamma barn. I mitten på 80-talet ändrades lagstiftningen i den riktningen. Tidigare kunde vuxna, egna barn, tvinga sin mor/far att sälja sin egendom för att barnen ska få ut sin arvslott. Numera sitter mor/far i orubbat bo och först när båda är döda så skiftas hemmet och tillgångarna. Det känns sunt!

Problemet med gemensamma barn finns kvar i de fall paret inte är gifta. Sambor har inte samma rätt som gifta. Även i det avseendet kan jag tycka att lagstiftningen är omodern.

Det kändes så viktigt att få förmedla dessa rader just nu då mina tankar är helt upptagna av problemet.

Jag var orolig för den lilla efterlevande familjen, där hustrun blev sjuk, nu arbetslös och barnen inte mådde bra av pappas sjukdom. Man behöver inte vara särskilt empatiskt lagd för att förstå hur svårt det varit att under tre år följa sin livspartner från ett aktivt liv till en fjättring vid sjuksängen och otaliga cellgiftsbehandlingar som utmynnar i att sjukdomen till slut tar överhanden. Han dog 51 år gammal och hustrun är 44 år.

Jag har tidigare skrivit om min oro för att den här lilla familjen skoningslöst drivs ner i ett utanförskap. Tyvärr är min oro på väg att besannas. Vad kostar inte det vårt samhälle??

Vad hade hänt om G fått ett mänskligt bemötande från myndigheterna där han slapp att ägna sina sista krafter att bekämpa den ekonomiska överlevnaden. Han hade behövt sina krafter att bekämpa sjukdomen.

Det svaret får vi aldrig, men jag kan ändå med egen erfarenhet av tuffa cellgiftsbehandlingar förnimma känslan om jag behövt kämpa för min ekonomiska överlevnad. Jag behövde aldrig uppleva den kampen. Jag var jämngammal med G men jag hade ett ansett, välbetalt jobb, jag är svensk, jag kan kommunicera och  göra mig förstådd jag blev fantastiskt behandlad med respekt i alla avseenden. Utan detta är jag inte säker på att jag funnits idag!

Det tänker jag ofta på och det är kanske det som gör att jag går igång på alla orättvisor som jag möter.

Nu skall jag och min man träffa den lilla familjen när jag kommer till Stockholm om två veckor. Hon ville så gärna bjuda på lite turkisk mat igen och gå igenom den bedrövliga situationen.

Kanske det ändå finns ett litet hopp till lösning, jag vill tro det. Kanske de två vuxna barnen kan förstå att pappas två nya små barn, deras syskon behöver ha en kontinuitet och få bo kvar i sitt hem. Men å andra sidan, så snart pengar finns med i bilden så är egot starkare än medkänslan.

Må medkänslan segra!

Mina tankar går nu åter till vännen G och hans efterlevande och det gör så ont!

Kram till er alla!

Rose Marie