Natten till fredagen var det stört omöjligt att sova. Jag var i toppform och somnade till högst någon timme.

Min livspartner åkte med fakirfärjan kl 07.00 och jag var vaken så jag ringde honom före avgång. Sen försökte jag sova en stund och lyckades med det.

Men hela dagen var jag som en sömngångare men vi hade mycket att förbereda inför kvällens middag med goda vänner och lördagens middag med barnbarnen. Så det var bara att bita ihop och dra till Söderhallen för att handla.

Där kunde vi få tag i det mesta med vin, blommor och kött till barnbarnens middag. 

På eftermiddagen kunde jag vila kroppen någon timme innan vi åkte iväg till Ängby.

Vi fick en fantastisk middag med en härlig soppa, nybakat bröd, älgstek med goda tillbehör och en dessert med färska hallon och glass. Supergott!

Sen var det rafflande fotboll och dessförinnan hetsiga politiska samtal som piggade upp. Jag var i högform, speedad så det var svårt att bryta av mig. Men kul var det.

Vi var hemma vid midnatt och kom i säng strax efter det. Sen sov jag i stort sett hela natten. Så underbart skönt att återhämta hjärnan och kroppen.

Det är verkligen stor skillnad i dag. Jag mår så bra och hjärnan har lugnat ner sig och hungern har avtagit.

Idag har vi haft barnbarnen på middag och firat vårt äldsta barnbarns födelsedag.

I morgon ska vi se Rain Man på Rival och det har jag längtat efter. Sen droppar vi in till syrran på familjemiddag och sen är det dags för packning inför återresan till Gotland på måndag.

Det ska bli så skönt att komma ner till vårt hus och ha en paus från behandlingen en vecka. Då hinner kroppen återhämta sig för nästa behandling veckan därpå.

Så här håller det på framöver men den 13 december får jag veta hur vi går vidare. Får jag en paus eller ska vi köra vidare ytterligare tre månader???

Ja, ja det är bara att anpassa sig och en sån här dag när jag nu mår rätt ok så känns det som jag står ut ett tag till.

Men i mina bästa stunder kan jag ändå tycka att jag har det väldigt bra. Det känns inte som cancern har tagit överhand ännu. Då blir det lättare att kämpa vidare och tro på att cellgifterna gör verkan.

Jag försöker också hålla alla demoner borta och njuter av varje dag även om det går upp o ner med biverkningarna.

Jag är så glad att Roland är här med mig så vi kan göra trevliga saker tillsammans. Det är det svåraste att vistas ensam långa perioder.

Nä nu börjar jag bli för sentimental så det är dags att bryta för idag!

Gonatt till er alla där ute i cyberrymden!

Rose Marie