Det har varit en härlig dag med sol och skön luft! Vid lunchtid åkte vi till Leva kungslador strax utanför Visby och shoppade en del ekologiska varor. Lite lunch och sen gick jag till dotterns butik på Adelsgatan. Här ligger hunden Wynja på golvet och myser hos henne.

Gubben gick till gubbdagiset, Claes Ohlsson och kom så småningom och hämtade mig.

Lite matvaror på Maxi blev det också innan vi åkte upp till vårt hus. Då var det nästan dags för middagen som var superenkel. Musslor i vin, vitlök och grädde, Moule a la Rute. Som dessert blev det citronbakelse med marängtoppin från kondiset. Lite vitt vin unnade vi oss också denna lillördag.

Det gäller att ta vara på tillfällena att äta gott även om en del onyttigheter slinker med också. Varje tillfälle till glädje, god mat och trevliga samtal piggar upp.

Idag har jag fått formen tillbaka och har inte haft tid att vila men det har gått bra ändå.


Imorse blev jag så glad för de uppmuntrande kommentarer jag fått på bloggen. Jag medger att det är oerhört trevligt att få feedback lite då och då!

Jag tvivlar emellanåt på om bloggen kan intressera andra än mina närmaste men så är det inte. Det är oerhört glädjande att en del finner mina inlägg intressanta. Mina inlägg spretar verkligen mellan små och stora händelser och jag är tydlig med mina värderingar och känslor. Kanske för utlämnande ibland?

Men min tanke med det är att försöka spegla vem jag är och hur jag känner omkring min sjukdom. En del känner igen sig och andra inte, vi är ju alla olika!

Jag gillar att skriva och det ger mig både sysselsättning och utlopp för mina tankar.

Den senaste reflektionen jag har omkring "cancerkampen" och Stefan Einhorns krönika i Svd för några dagar sen är att han har inte veto i frågan. Visst han kan mycket om cancer och dess outgrundliga vägar som den tar men alla människor är inte lika och alla cancrar beter sig inte lika. Hans inlägg gick ut på att undvika ord som förlora eller vinna över cancern. När man dör så är man ingen förlorare och ett sådant ordval skuldbelägger och kan uppfattas att man inte kämpat tillräckligt.

Han har naturligtvis rätt i det men jag tror att många med mig väljer att kämpa fram till den dag då cancern tar övertaget. För många inger det hopp att försöka "kämpa" och den kampen betyder för mig att stå ut med biverkningarna. Jag kämpar också för att göra varje dag så ljus som möjligt! Jag kämpar för att glädjas åt det liv jag har mellan de svackor som alla drabbas av.

Alternativet är att acceptera att det inte går att kämpa för döden tar alltid överhanden.  Att stanna i den känslan passar inte alla personligheter. Ja så är det för alla att döden finns där nu eller senare för ingen är odödlig.

Men kampen inger hopp för många och kampen gör det lättare för en del av oss på vägen mot det oundvikliga!

Jag minns mitt första läkarbesök för 25 år sedan på Sös onkolog efter att jag opererat bort mitt hö bröst och nu skulle få besked om nästa steg. Finns det hopp och finns det någon behandling som kan bekämpa de elaka cellerna?

Han börjar med att fråga om jag förstår hur allvarlig min cancer är? Sen uppehöll han sig med detaljer omkring hur illa det var med den aggressiva sort jag hade och spridningen av cancern till lymfkörtlarna. 

Till slut avbröt jag honom med frågan om varför jag var där, finns det något ni kan göra för mig,  eller????

Då berättade han om den behandlingsplan som de gått igenom med början i princip omgående. Jag skulle få hela paketet med cellgifter, strålning och förebyggande piller i tre år!

Jag lämnade doktorn med tunga steg och gråten i halsen och de första meningarna ringande i mina öron!

Tack och lov hade jag möte med min bästa vän på ett fik och fick prata av mig och gråta en skvätt tillsammans. Sen repade jag mod och blev förbannad över hur läkaren mötte mig.

Det utmynnade i att jag ringde till onkologen och bad att få byta läkare! Ett sånt blåbär kan inte bära mig igenom den tunga tid som låg framför mig.

Jag fick en ny läkare som då var ansvarig för onkologen och forskade halva tiden.

Tack vare denna läkare, som för övrigt finns kvar på Sös, något åldrad vid det här laget och som faktiskt minns mig från den tiden. Han är inte min läkare idag men jag har pratat med honom en gång.

Han bar mig igenom alla behandlingar och jag fick behålla honom under fem års uppföljning. Han var oerhört lyhörd för mina behov och på den tiden sparades det inte på röntgenundersökningarna vid minsta oro.

Om jag hade haft den första läkaren så skulle min hjärna blockerats av den aggressiva cancer jag bar på. Med min nya läkare kunde jag fokusera på att bli frisk eftersom han ingav hopp! Jag blev friskförklarad efter fem år och förblev så i ytterligare 15 år.

En del av er tycker säkert det här är snömos men för mig funkade det att orka med "kampen" hur tungt det än var.

Om "kampen" för min överlevnad inte gav resultat så var jag även då smärtsamt medveten om att cancerns vägar, framförallt på den tiden, inte går att övervinna med viljans kraft! Men jag hade hoppet och med det livsviljan som gjorde livet uthärdligt under hela behandlingstiden!

Så tro inte att de flesta människor är så naiva att de/vi inte är medvetna om allvaret!  Men ta inte ifrån oss hoppet!

Sen borde Einhorn nyanserat sig med skillnaden av behandlingsbar cancer contra palliativ dvs livsuppehållande behandling!  Det är stor skillnad. Alla de exempel på kända personer han relaterade till i sin artikel var palliativa!

Det finns, tack och lov, olika åsikter om vilket förhållningssätt man skall inta vid svåra sjukdomar.

Men jag delar hans uppfattning att man själv ska försöka förebygga med bra livshållning och att vara uppmärksam på förändringar av sin kropp för att få tidig upptäckt. Om man fått cancer så ska man inte tacka nej till behandling.

Så kära följare jag fortsätter att kämpa på mitt sätt och jag vet att jag inte kan bli frisk igen. Jag behöver inte realitetsanpassas och så är det för de allra flesta i min situation! Vi vet, är pålästa och har tänkt hela tanken ut.

Nu blev det ett långt inlägg men jag har funderat fram och tillbaka och kommit fram till det jag just beskrivit för er.

Gokväll på er!

Varma onsdagskramar till er alla!

Rose Marie