Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Sorgens dag för offren i Trollhättan!

Så fruktansvärt tragiskt med knivdådet på en skola i Trollhättan. Det finns inga ord för den avsky jag känner idag! Allas våra tankar går till de drabbade och dess anhöriga.

Tack och lov var polisen snabbt på plats och kunde avvärja en än större massaker! Men det är illa nog med fyra personer varav två är döda och två vårdas på intensivvården. Gärningsmannen avled efter skottskadan från polisen.

Ikväll har Tv gått ut med uppgifter om gärningsmannen och det är en 20-årig svensk man med högerextrema sympatier. Allt enligt Hasse Aro m fl på TV 3.

De fasansfulla bränderna som nu drabbat många asylboende har naturligtvis också gärningsmän som är extremister.

Nu måste det till en medborgarsamling emot alla extremistiska, rasistiska utspel som drabbat vårt trygga land! Alla goda krafter måste nu bli ännu starkare för våra barn o barnbarns framtid. Låt oss alla manifestera för det goda och fördöma våldet, hatet och alla rasistiska utspel.

Jag bedömer att SD har triggat igång alla infantila, empatilösa, rädda och sjuka människor. Den svans som röstat på SD av missnöje mot politiken generellt borde få sig en rejäl tankeställare. Ingen anständig människa kan försvara detta agerande. Numera finns ingen tvekan om att SD`s företrädare har djupt rasistiska värderingar. De är farliga för vårt lands utveckling.

Jag är ledsen och bedrövad och känner stor sorg och tänker på hur fasansfullt det måste vara just nu för de anhöriga till offren.

Var rädda om varandra!

Varma kramar

Rose Marie

"Cancerkampen"!

 Det har varit en härlig dag med sol och skön luft! Vid lunchtid åkte vi till Leva kungslador strax utanför Visby och shoppade en del ekologiska varor. Lite lunch och sen gick jag till dotterns butik på Adelsgatan. Här ligger hunden Wynja på golvet och myser hos henne.

Gubben gick till gubbdagiset, Claes Ohlsson och kom så småningom och hämtade mig.

Lite matvaror på Maxi blev det också innan vi åkte upp till vårt hus. Då var det nästan dags för middagen som var superenkel. Musslor i vin, vitlök och grädde, Moule a la Rute. Som dessert blev det citronbakelse med marängtoppin från kondiset. Lite vitt vin unnade vi oss också denna lillördag.

Det gäller att ta vara på tillfällena att äta gott även om en del onyttigheter slinker med också. Varje tillfälle till glädje, god mat och trevliga samtal piggar upp.

Idag har jag fått formen tillbaka och har inte haft tid att vila men det har gått bra ändå.


Imorse blev jag så glad för de uppmuntrande kommentarer jag fått på bloggen. Jag medger att det är oerhört trevligt att få feedback lite då och då!

Jag tvivlar emellanåt på om bloggen kan intressera andra än mina närmaste men så är det inte. Det är oerhört glädjande att en del finner mina inlägg intressanta. Mina inlägg spretar verkligen mellan små och stora händelser och jag är tydlig med mina värderingar och känslor. Kanske för utlämnande ibland?

Men min tanke med det är att försöka spegla vem jag är och hur jag känner omkring min sjukdom. En del känner igen sig och andra inte, vi är ju alla olika!

Jag gillar att skriva och det ger mig både sysselsättning och utlopp för mina tankar.

Den senaste reflektionen jag har omkring "cancerkampen" och Stefan Einhorns krönika i Svd för några dagar sen är att han har inte veto i frågan. Visst han kan mycket om cancer och dess outgrundliga vägar som den tar men alla människor är inte lika och alla cancrar beter sig inte lika. Hans inlägg gick ut på att undvika ord som förlora eller vinna över cancern. När man dör så är man ingen förlorare och ett sådant ordval skuldbelägger och kan uppfattas att man inte kämpat tillräckligt.

Han har naturligtvis rätt i det men jag tror att många med mig väljer att kämpa fram till den dag då cancern tar övertaget. För många inger det hopp att försöka "kämpa" och den kampen betyder för mig att stå ut med biverkningarna. Jag kämpar också för att göra varje dag så ljus som möjligt! Jag kämpar för att glädjas åt det liv jag har mellan de svackor som alla drabbas av.

Alternativet är att acceptera att det inte går att kämpa för döden tar alltid överhanden.  Att stanna i den känslan passar inte alla personligheter. Ja så är det för alla att döden finns där nu eller senare för ingen är odödlig.

Men kampen inger hopp för många och kampen gör det lättare för en del av oss på vägen mot det oundvikliga!

Jag minns mitt första läkarbesök för 25 år sedan på Sös onkolog efter att jag opererat bort mitt hö bröst och nu skulle få besked om nästa steg. Finns det hopp och finns det någon behandling som kan bekämpa de elaka cellerna?

Han börjar med att fråga om jag förstår hur allvarlig min cancer är? Sen uppehöll han sig med detaljer omkring hur illa det var med den aggressiva sort jag hade och spridningen av cancern till lymfkörtlarna. 

Till slut avbröt jag honom med frågan om varför jag var där, finns det något ni kan göra för mig,  eller????

Då berättade han om den behandlingsplan som de gått igenom med början i princip omgående. Jag skulle få hela paketet med cellgifter, strålning och förebyggande piller i tre år!

Jag lämnade doktorn med tunga steg och gråten i halsen och de första meningarna ringande i mina öron!

Tack och lov hade jag möte med min bästa vän på ett fik och fick prata av mig och gråta en skvätt tillsammans. Sen repade jag mod och blev förbannad över hur läkaren mötte mig.

Det utmynnade i att jag ringde till onkologen och bad att få byta läkare! Ett sånt blåbär kan inte bära mig igenom den tunga tid som låg framför mig.

Jag fick en ny läkare som då var ansvarig för onkologen och forskade halva tiden.

Tack vare denna läkare, som för övrigt finns kvar på Sös, något åldrad vid det här laget och som faktiskt minns mig från den tiden. Han är inte min läkare idag men jag har pratat med honom en gång.

Han bar mig igenom alla behandlingar och jag fick behålla honom under fem års uppföljning. Han var oerhört lyhörd för mina behov och på den tiden sparades det inte på röntgenundersökningarna vid minsta oro.

Om jag hade haft den första läkaren så skulle min hjärna blockerats av den aggressiva cancer jag bar på. Med min nya läkare kunde jag fokusera på att bli frisk eftersom han ingav hopp! Jag blev friskförklarad efter fem år och förblev så i ytterligare 15 år.

En del av er tycker säkert det här är snömos men för mig funkade det att orka med "kampen" hur tungt det än var.

Om "kampen" för min överlevnad inte gav resultat så var jag även då smärtsamt medveten om att cancerns vägar, framförallt på den tiden, inte går att övervinna med viljans kraft! Men jag hade hoppet och med det livsviljan som gjorde livet uthärdligt under hela behandlingstiden!

Så tro inte att de flesta människor är så naiva att de/vi inte är medvetna om allvaret!  Men ta inte ifrån oss hoppet!

Sen borde Einhorn nyanserat sig med skillnaden av behandlingsbar cancer contra palliativ dvs livsuppehållande behandling!  Det är stor skillnad. Alla de exempel på kända personer han relaterade till i sin artikel var palliativa!

Det finns, tack och lov, olika åsikter om vilket förhållningssätt man skall inta vid svåra sjukdomar.

Men jag delar hans uppfattning att man själv ska försöka förebygga med bra livshållning och att vara uppmärksam på förändringar av sin kropp för att få tidig upptäckt. Om man fått cancer så ska man inte tacka nej till behandling.

Så kära följare jag fortsätter att kämpa på mitt sätt och jag vet att jag inte kan bli frisk igen. Jag behöver inte realitetsanpassas och så är det för de allra flesta i min situation! Vi vet, är pålästa och har tänkt hela tanken ut.

Nu blev det ett långt inlägg men jag har funderat fram och tillbaka och kommit fram till det jag just beskrivit för er.

Gokväll på er!

Varma onsdagskramar till er alla!

Rose Marie

  

Formsvacka!

Den här dagen har varit lite seg med grått väder och jag har haft en formsvacka med trötthet.

Jag tror det är kombinationen dåligt väder och alltför lugna aktiviteter med papperssortering. Men det är bara att anpassa sig till det också. Jag hoppade över promenaden och det borde jag inte gjort. Men jag gav efter för latmasken.

Men i morgon blir det en del travande i Visby så det får kompensera dagen.

TV´n stod på så jag lyssnade på riksdagsdebatten med det misstroende som SD fört fram mot finansministern. De lyckades inte med sitt uppsåt men det är illa nog att ägna lång riksdagstid för frågan.

Utöver detta är jag bedrövad över den våg av bränder som startats på flera flyktingmottagningar. Vad händer i vårt trygga land???

Hur kan hatet och ondskan breda ut sig till handlingar som kan vålla mord???

Inte för att jag fanns till under kristallnatten i Tyskland men jag kan förnimma samma obehagliga känsla som då vällde in i landet. Vilka fasansfulla handlingar som följde därefter tror jag ingen skulle tro kan upprepa sig.

Men vi är nära, väldigt nära och masshysterin sprider sig. Men mot allt hat finns starka motkrafter och det är de alla anständiga människor måste ansluta sig till. Nu duger det inte att gömma sig och kura inne. Alla kan göra sin röst hörd på olika sätt och idag är vi mer upplysta än på 30-talet. Då var allt för många rädda och tysta. Tystnaden är farlig och sprider sig som ett gift.

Nu börjar tiden dra ihop sig inför nästa behandling som sker i Visby! Det var länge sen jag träffade personalen här. Men nästa behandling är i Stockholm i början av december. Då blir det röntgen och läkarbesök också så det blir några veckor i stan.

Nu ska jag fortsätta med soffläget och vänta på gubben som är på möte ikväll också. Hunden är otålig och vill ha uppmärksamhet så jag får nog ta mig lite tid med henne för att få en lugn stund.

Fortsättning följer!

Tisdagskramar

Rose Marie

Äldre inlägg

Nyare inlägg