Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från november 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Äntligen lite sol!

Söndag med en efterlängtad sol som kämpar för att tränga igenom montäcket. Det ser hoppfullt ut och visst är det skillnad. Alla blir piggare och gladare när solen skiner och det behöver vi efter en så  mörk november.

De senaste dagarna har varit fyllda med samtal, besök av nyvunna gotlandsvänner och igår årets första julmarknad.   

På vägen till julmarknaden vid ett stopp på Coop så träffade jag en man som ger mig en kram. Det är andra gången jag springer på denna man och får en varm kram.     

Förra våren var jag på ett möte om en förening som hade hamnat i en konfliktsituation beroende på kalkbrottsfrågan.

Då berättade den här mannen, som är en nyckelperson i föreningen, att han har fas 3 sedan starten för några år sedan. Efter mötet pratar jag med mannen och ordföranden och jag tipsar om andra anställningssätt.

Som gammal AF-person reagerar jag naturligtvis på detta och ifrågasätter varför han inte anställts i någon annan form som ger honom både lön och anställningsförmåner. Mannen var 60 år och har de senaste sex åren inte intjänat någon pension!!!

Dessvärre har detta kunnat pågå år ut och år in eftersom man anställt honom en månad varje sommar. Efter det påbörjas en ny period. Detta är tyvärr en vedertagen metod och föreningarna tar tacksamt emot denna förmån. Oavsett färg på föreningarna så tillämpas detta otillbörliga sätt.

Det gillar inte jag, allra minst när det är en förening som borde leva upp till sina ideal och värderingar. Men det beror naturligtvis på de människor som verkar och driver föreningen. Alla är inte i grunden trovärdiga sina ideal utan ändamålet helgar medlen.

Mitt  agerande var inte populärt bland gamla kollegor men resultatet blev att personen anställts och får därmed några års anständighet i sitt liv. Till saken hör att föreningen skulle inte kunna leva vidare utan denna person som sköter det mesta av det praktiska arbetet.

Personen är tacksam och glad men borde istället vara förbaskad på det sätt han behandlats.  Det ska inte behövas en 0-åtta som tar tag i frågan efter 6 år. Det borde ha skett av berörd handläggare för länge sen. Men bättre sent än aldrig!

Hur många liknande fall finns på ön och i riket????

Nu ska jag övergå till lite praktiska göromål och förbereda min resa till Stockholm i morgon.

Nu ska jag ha det bra och hoppas ni också får en solig dag!

 

Rose Marie

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kallelser till flera undersökningar!

Åh vad det är skönt att vara på Gotland igen fast det är ett jäkla trist väder. Det har varit grått och småregnigt sen jag kom ner. Vädergudarna gillar nog inte mig!

Nu har jag fått kallelse till skelettröntgen också så under min paus-vecka i Stockholm har jag fullt upp. På måndag den 9 dec är det datortomografi mitt på dagen men det tar bara nån halvtimme om jag minns rätt. På onsdag den 11 dec skelettröntgen som tar mer än halva dagen.

Först kontrastvätska på morgonen och sen efter lunch röntgen.

På fredag  den 13 dec träffar jag en doktor som ger besked om utfallet och bedömer den fortsatta behandlingen.  

Den här gången ska jag vara ensam med beskedet och det får väl gå även om jag har en kemo-hjärna numera.  Men jag har många som kan fånga upp mig om det behövs och jag kan ju ringa tillbaka om jag missat något.

Fredagen den 13 december kan vara både tur och otursdag men det är ju Lucia. Det borde betyda någonting positivt, eller hur??

Men eftersom jag idag inte vet hur det blir så kan jag inte planera min återresa till  jul på Gotland.

Det känns så där att inte riktigt veta och dessutom vara från min man så länge. Julförberedelserna blir väl så där också men det får väl också gå, eller rättare sagt det måste gå.

Men jag tittade över almanackan och har bestämt mig för att pendla så snart det går. Det innebär att jag redan nästa vecka på torsdag flyger ner till ön. Direkt efter behandlingen reser jag för då är jag oftast i full speed. Sen flyger jag tillbaka på tisdag den 3 dec för blodprover och behandling.

Därefter måste jag stanna i stan för behandling och undersökningar. Men däremellan har jag en massa trevligheter planerat. Så det får väl gå, eller rättare sagt det måste gå och tiden brukar gå väldigt fort, trots allt.

Nu tar jag de tillfällen jag har lust att förbereda det som går att förbereda inför julen. Men det mesta måste ske dagarna innan. Fast kanske jag kan köpa lax och frysa den i stan för att grava när jag kommer ner. Resten går lätt som en plätt när jag väl kommer ner.

Maken har stränga förhållningsorder att hålla ordning och hålla efter damm och tussar. För tussarna måste bort nästan varje dag. Har man två bordercollies varav den ena just nu ömsar skinn så är det nödvändigt att hålla efter.

Men städning är inte makens favoritsysselsättning så vi får väl se hur det går med det.

Men just nu mår jag väldigt bra om jag förtränger alla småkrämpor som poppar upp. Det kunde vara mycket värre.

Några nätter när jag haft svårt att sova så plågade jag mig själv med att läsa några bloggar av kvinnor med kronisk cancer. Den ena avled för ett år sedan. Den andra kämpar på och vi har kontakt via våra bloggar.

Av båda dessa erfarenheter har jag blivit varse att jag nog kan vänta mig ständiga behandlingar. Möjligtvis kan det bli tablettform framöver och det skulle jag uppskatta. Men om jag ska tolka alla hemska biverkningar som även det ger så vete sjutton. Pest eller kolera är vad som väntar mig.

Men jag ska försöka hålla mig till korttidsplaneringen och inte fördjupa mig i vad som komma skall. 

I morgon skall vi få besök av en gotländsk familj som vi träffat under kampen i Ojnareskogen. Det ska bli trevligt att fika med dem och bekanta oss lite mer.

På lördag är det julmarknad i Slite så den måste vi ju också besöka en stund. Det ska bli jättetrevligt att strosa runt och kanske köpa lite ullstrumpor som brukar vara både fina och starka.

Nu ska jag ringa lite samtal till några väninnor och höra hur de haft det på dagens lunch med veteranerna. Den lunchen skulle jag varit med på men prioriterade förstås Gotland under min paus-vecka. Men nyfiken är jag på att höra lite om gamla kollegor.

Ha det så gott och fortsättning följer!

Rose Marie

 

 

 

 

Grått väder och lite vemod!

Nu är jag äntligen återförenad med mitt älskade Gotland, min man, dotter och våra bordercollies. Vår dotter har varit hundvakt några dagar så det var så välstädat och fint när jag kom. Så skönt att komma till nystädat hus.

Vi åt middag tillsammans och av en händelse fanns det en flaska Amarone till hands. Vi måste ju fira lite tillsammans!

Nu är vi ensamma med hundarna och jag känner mig nedstämd. Inte för mig själv utan för min omgivning som drabbats så hårt. Först somnade en väns mamma in under helgen. Det var visserligen väntat men det känns alltid svårt att bli föräldralös och man inser att man själv blir den äldsta länken i en kedja.

Sen har jag pratat med en släkting vars fru är svårt sjuk i lungcancer. Hennes cancerutveckling har gått alldeles för fort. På knappt ett halvår har cancern invaderat kroppen med metastaser och cellgiftsbehandlingen har avbrutits.

Det är svåra beslut för läkarna att meddela att läkarvetenskapen inte kan hjälpa längre. Jag kan föreställa mig hennes situation mer än väl.

Men jag tror att vi resonerar ganska lika med först förtvivlan och sen nån sorts acceptans att så här är det. Även om alldeles för många upplever samma situation här och nu så är det sällan en tröst.

Känslan att behöva lämna alla nära och kära är ohyggligt svår. Det är i sådana lägen som jag tror att troende människor kan få tröst av en högre makt.

Vad som är glädjande är ändå att hon fått ett fantastiskt bra bemötande och läkarna har gjort allt de kan. Där har det inte snålats med stora, dyrbara undersökningar och omtanke.

Så ska sjukvården fungera och det är vad vi ska förvänta oss. Tyvärr upplever inte alla samma sak om jag ska tolka media och ett antal bloggar. Men personligen upplever jag också att vi har en fantastisk vård. Min kritik som framskymtar i min blogg handlar om resursneddragningar och kapacitetsbrist på personal.

Trots detta så blir patienterna väl bemötta och personalen gör sitt yttersta.

Idag är vädret gråmulet och det förstärker min nedstämdhet. För att skingra den känslan tror jag vi ska ta en tur med hundarna och fylla på förråden.

Det är ju en viktig fotbollsmatch ikväll så vi ska nog satsa på lite extra, extra att förtära!

I morgon är en annan dag och då hoppas jag solen tittar fram åtminstone en liten, liten stund.

Höstkramar till er alla!

Rose Marie

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg