För exakt två år sedan startade jag min blogg på internationella kvinnodagen!

Det var mittemellan operationen och den begynnande cellgiftsbehandlingen. Då befann jag mig i ett stadie av ovisshet och pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Att två år redan passerat känns också rätt overkligt. Vart har tiden tagit vägen?

Numera känner jag mig rätt normal men försöker hålla kvar känslan av tacksamhet. Tacksamhet över att jag klarade de svåra behandlingarna. Tacksamhet över alla nära och kära som bar mig igenom de svåra månaderna. Tacksamhet över att få leva och uppleva en ny vår, sommar, höst och vinter. Alla dessa fantastiska årstider med skiftande natur,  ljus och mörker.

Men livet består ju också av ljus och mörker. Just nu är det en mörk period. Vi har haft inbrott i vår bostad under pågående stambyte.

Det är första gången i vårt liv vi haft inkräktare i vårt hem. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur traumatiserande det kan vara. Jag har nog inte heller funderat så mycket på hur brottsoffren känner sig. Nu vet jag!

Inte för att alla prylar betyder så mycket, trots att en del var oersättligt som arvegods. Vi har tillräckligt kvar i vårt hem på Gotland. Nej det är känslan av att någon rotat runt i vårt privata liv. Någon okänd har vänt upp och ner på i princip allt och slängt ut det på golvet.

Dessutom är det så himla mycket jobb med alla papper och alla kontakter med fastighetsbolaget, polis och försäkringsbolag.

Men jag vill ge polisen en stor eloge. De har lagt ner väldigt mycket jobb från att snabbt komma på plats, göra brottsbesiktning för att söka dna och fingeravtryck till att ha flera personliga kontakter med oss.

De har nästan fungerat som terapeuter och haft stor förståelse för vår känsla. De har ju stor vana att hantera brottsoffer.

Nästa helg ska vi till Stockholm för årets kryssningar med veteraner och litteraturbåten. Då har vi fått en ersättningslägenhet några dar och det känns skönt. Jag är inte redo att sova i lägenheten ännu. Jag behöver tid, distans för att känna mig bekväm för det.

Sen bor jag några dar hos vänner och hoppas att nästa gång  i april när stambytet är klart ska kännas bättre.

Men bortsett från detta trauma så känns livet bra. Våren är på antågande och snart kan vi sätta igång vårbruket. Det ser jag fram emot. Snart är påsken också på ingång och då kommer syrran med familj till ön. Då blir det påskabord och lite födelsedagsfirande för de flickor i familjen som fyllt år.

Nu är det snart dags att ut i skogen och lufsa med hundarna. Vi har hittat en ny favoritskog i Bungenäs som är helt fantastisk. Den påminner om John Baurs gammelskogar och den ingår i Natura 2000. Skogen är verkligen skyddsvärd på samma sätt som Ojnareskogen borde vara.

Ha nu en skön helg och hoppas ni alla får känna vårens antågande.

Kram

Rose Marie