Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från mars 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Inga framsteg för vännen G!

Nu har jag haft ett långt samtal med G, vännen jag mötte på onkologen i maj 2011 och som berör mig så starkt.

Han hade precis fått en cellgiftsbehandling men kände sig förvånansvärt bra. Han har dessutom sedan vi pratades vid för 2 veckor sedan varit i Tyskland. Där har han också en läkarkontakt men som inte kan behandla honom. Däremot kan läkaren ge en bedömning och råd och stöd.

Ett av problemen för G är den svullna, vätskefyllda magen och lungorna. Enligt den tyske läkaren så behöver G tillföras stora doser med kalium. Denna information förde G vidare till sin onkolog som följde rådet och ordinerade det till honom. Men dosen är tydligen för låg så det ska han diskutera vidare.

Visst är det spännande att det går att samarbeta över gränserna och att inte svenska läkare bara avfärdar informationen. Det är kreativt och pragmatiskt i modern cancervård kan jag tycka som lekman.

G är ff hoppfull och det är fantstiskt vilken kämparglöd och livsvilja han besitter.

Dessvärre har han inte hört ett ljud från sin handläggare på försäkringskassan. Jag blir så himla upprörd och funderar verkligen på hur myndigheten bemöter sina "kunder"/"klienter"/"medborgare"/"försäkringstagare"?

Om man ansöker om någonting så bör man få en bekräftelse på att ansökan inkommit och vilken tid det beräknas ta för ett beslut. Ingenting, inte ett ord!!!!

Just nu har vi en försäkringsskada i vårt hus och har mycket kontakt i den frågan. Varje handling vi sänder in bekräftas med ett mail. Men det är en privat försäkring. Men min fråga är vilken skillnad är det egentligen?

G, jag och alla medborgare betalar via skattsedeln försäkringsavgift. Ibland betydande belopp, beroende på vilken inkomst vi har. Men försäkringstjänstemännen betraktar uppenbarligen denna försäkring som ett bidrag där vetorätten helt ligger hos försäkringsbolaget/försäkringskassan. Respektlöshet mot medborgarna tycker jag. När vi ska betala vår premie finns ingen pardon, när vi behöver få hjälp via försäkringen möts vi med nonchalans.

En sådan försäkring kommer inte att ha legitimitet särskilt länge hos medborgarna. Vi är alldeles för upplysta för att acceptera detta synsätt. Skärpning! Jag hävdar ofta att de flesta problem inom välfärdssystemet hör ihop med ledarskap. Jag hoppades på det nya ledarskapet inom försäkringskassan men ska kanske tona ner mina förväntningar.

Det ska bli väldigt intressant att följa utvecklingen och se hur lång tid det tar innan G får ett besked. Jag hoppas innerligt att han själv hinner få uppleva det.

Men, det viktigaste ändå är ju att försäkringsbolaget, Länsförsäkringar, har godkänt G´s utbetalning av livförsäkringen trots att försäkringskassan inte beslutat om sjukersättning. De har godkänt en utbetalning eftersom de bedömt tillståndet som mycket allvarligt och att arbetsförmågan är helt nedsatt under överskådlig tid. Heder åt dem! De har tänkande individer som insett det orimliga i försäkringskassans bedömning.

Förstår ni nu varför sjukförsäkringen gått med vinst med sådär 3.3 miljarder senaste året. Om man avslår ersättningar för näst intill döende människor och anser dem arbetsförmögna då kan man tjäna stora pengar.

Men jag har en obehaglig känsla över vad som pågår i fosterlandet Svea. Många myndigheter bepansrar sig med en självgodhet och ett veto som jag inte upplevt tidigare i mitt långa liv.

Vill snabbt nämna min egen gamla arbetsplats som nyss granskats av Uppdrag granskning. Trots uppenbara felaktigheter förfäktade alla som intervjuades sin egen förträfflighet. Att en person arbetat i lönebidragsanställning i nio år på ett företag och inte får en krona i pension berör knappt berörda tjänstemän inkl jurister. Att uppföljningen inte skett korrekt anses legitimt med hänsyn till att det inte går att följa upp alla. Hur ska resurserna räcka till det?

Myndigheten har dessutom påpekat till uppdragsgivaren att de strikta reglerna om avtal inte går att följa. Trots att reglerna är solklara så bryter man mot dem i nån sorts förhoppning om att ett arbete är bättre än öppen arbetslöshet. Sen att villkoren är sämre än för arbetslivet i övrigt betyder ingenting. Målen måste uppfyllas till varje pris.

Vart är vi på väg? Hur många finns det därute som jobbar i företag som godkänts av samhället men som saknar all trygghet. Vart har vårt rättssamhälle tagit vägen och vart är vi på väg när en myndighet sätter sig över lagar och förordningar.

Vad som skrämmer mig allra mest är att så få reagerar utan snarare tycker det är helt ok. Kan man ha förtroende för dessa tjänstemän i samhällets tjänst? Nej, säger jag, inte i ett rättssamhälle värt namnet. Tjänstemän som skapar sina egna lagar och struntar i uppdragsgivarens krav ska nog ha eget företag eller söka sig dit där ett sådant beteende accepteras.

Jag är ganska obeveklig i min uppfattning och det kanske beror på att jag haft min fot på båda sidor. Som lojal tjänsteman men också som kommunalpolitiker där jag upplevt hur tjänstemännen satt sig över politiken. Då gäller det att vara påläst och hålla tjänstemännen i styr. Svaga politiker föder starka tjänstemän. I en samhällsstyrd verksamhet ska det vara politikerna som styr, inte tvärtom.

Nu blev det ett väldigt långt inlägg igen. Men håll tillgodo.

Milan och Barca är redan på gång så nu ska jag följa det spelet. Jag håller förstås på Milan och allas vår Slatan, men Barca är nog ändå världens bästa fotbollslag. Spännande ska det bli.

Kram på er alla!

Rose Marie

 

 

Snöpligt slut på hektiska dagar i storstan!

Det har verkligen varit fullt ös de senaste 10 dagarna. Massor av socialt umgänge och trevligheter.

Middag med barnbarnen och bio, brunch med 2 av bonusbarnen med partner, 3 fantastiska småttingar och en liten nykomling på 1 mån. Fika hos syrran och sen kryssning med veteranerna. Supertrevligt och jag var i toppform det här året.

Afternoon tea på Grands cardierbar. En present från ett "bonusbarn"  där vi fick bästa bordet och serverades champagne. Suverän service och så jättegott. På kvällen födelsedagsfirande för en brorssonson som blev 18 år. Där slöt nästan hela släkten upp, vilket var väldigt trevligt och praktiskt för oss.

Onsdag drog min man tillbaks till ön och jag ägnade mig åt tvätt o städning. På torsdag ny kryssning med "damgänget" på litterär båtsalong som tidningen Vi anordnar. Kvällen började väldigt bra med god mat och avslutning i baren med en strawberry margarita. Det fina var att man kan välja 2 cl vilket är lagom så dags på kvällen. Tack Irma för tipset!

7 författare berättade i 30 minuter om sina verk och alla var väldigt inspirerande. Jan Guillou, Helena von Zweigbergks, Anelie Jordahl, Maj Gull Axelsson, Ulf Lindström lyssnade jag på. Torbjörn Flygt och Mikael Niemi misade jag.

När resan började var jag i toppform. Började visserligen nysa och hade lite vattensnuva men det avfärdade vi med nån sorts allergisk reaktion. Kanske stark parfym eller liknande. På morgonen hade jag lite ont i halsen och nysningarna och snuvan tilltog. Efter lunchen som bestod av skaldjursbuffé och var fantastiskt god så började jag frysa och kände mig sjuk.

Vid kaffepausen kändes det nödvändigt att avvika till hytten för vila. Jag sov en stund och hade riktiga frossbrytningar. Efter en ipren kvicknade jag till och kunde vara med på avslutningen.

Sen fick jag skjuts ända hem av goaste vännerna. Väl hemma hamnade jag i viloläge och tempen visade 39,2. Inte undra på att jag hade frossa.

Så jag har varit sängliggande tills i dag då tempen har närmat sig normalläge. Men med min sjukhistoria och astma var ett läkarbesök ofrånkomligt.

Vårdcentralen i Bagarmossen är verkligen toppen. De har lättakuttider varje dag. Jag fick träffa en trevlig doktor som dessutom var astmaläkare. Vilken tur! Han visste precis vad jag behövde. Eftersom febern var på återgång så skulle jag avvakta ett dygn med antibiotikan och i stället fylla på min cortisondos och ta hostmedicin.

Fast jag tycker lite synd om mig själv. Jag skulle ju ha barnbarnen på söndagsmiddag. Jag skulle dessutom träffa fler släktingar under helgen. Men det som grämer mig mest är att jag missar damlunchen för A-M som fyller 70 år idag. Alla är där som jag inte träffat på länge och det hade varit så roligt att vara med och få krama om jubilaren. 

Men sånt är livet, inget kan tas för givet. När man minst anar det så smäller det till och fort går det.

Men jag tänker på dom och jag kommer att få utförliga rapporter som jag ser fram emot.

Men jag kan glädjas åt att min tumme nästan är bra. Vetisjutton om jag ska operer? Det kanske är så med artros att det går i skov och det kan jag stå ut med.

I morgon flyger jag till ön och behöver nog några dar till för återhämtning. Sen kanske vi kan testa golfbanan till helgen. Det låter väl superbra? Men innan dess ska vi ha födelsedagsmiddag för dottern som jag missat med alla aktiviteter i stan.

Vännen G blev det inte mycket kontakt med heller men ringer honom om några dar.

Den här gången blir det inga samhällsreflektioner. Har inte orkat engagera mig den senaste tiden.

Men jag återkommer, var så säker!

Vårkramar till er mina kära läsare.

Rose Marie 

 

 

 

 

 

Fullt ös i Stockholm!

Nu är jag i Stockholm och har ungefär samma program som för ett år sen. Skillnaden nu är att jag slipper de hemska gifterna och jag har fått håret tillbaka och jag känner att jag fått lite tidsfrist.

Då, för ett år sen hade jag precis rakat av mig de sista resterna av håret och fått min peruk. Det var rätt praktiskt trots allt och det var inte så traumatisk som den första gången. Jag var otroligt trött efter den resan.

Nu känner jag mig mycket piggare och ser fram emot en trevlig tur på böljan den blå.

Ett läkarbesök var förstås inbokat den här gången också. Det var husläkaren dr T som är en ung trevlig tjej. Hon skulle egentligen kolla hjärtat men det blev också fokus på min onda tumme o hand.

Jag har fått besked på röntgen som visar måttliga artrosförändringar. Nu hade dr T funderat över åtgärder och  vid undersökningen bekräftade hon sina tankar. Jag får en remiss till ortoped för att operera. Det är inget prioriterat men det är nog inte så lång väntetid ändå. Tills dess får jag fundera.

Jag har verkligen problem med handen och kommer inte kunna spela golf som det är just nu. Jag prövade att greppa men det funkar inte. Ska testa om jag lindar handen som stöd men har ingen aning om hur det funkar.

Det är verkligen inte roligt om jag även denna sommar får avstå golfen. Det är klart att jag kan vara caddy, men hur kul är det?  Jag måste hitta en lösning på problemet och då kanske operation är enda vägen. Men då är tiden en avgörande faktor. Fast tills dess kanske en cortisonspruta kan hjälpa?

Men just nu är det andra social aktiviteter som upptar min tid och då är tummen inget hinder.

Inget nytt om vännen G. Jag ska försöka träffa honom under den kommande veckan. Men en del av hans problem har ju lösts och snart borde han få besked från myndigheten försäkringskassan. Jag har inte hört ett ord från de jag skrivit till. Men Moderaterna har ju haft fullt upp inför deras årsstämma som pågår nu under några dagar.

I morse fick vi nya opinionssiffror ang det politiska läget. Mycket kan hända på två år inför nästa val. Men fortsätter utförsbacken med vård, skola, omsorg och alla privatiseringar inom området så lär nog opinionen hålla i sig.

Det är först nu som det gått upp för de flesta att utvecklingen inte är positiv i samhället. Många inser nu det osunda i att skattepengar övergår till vinster i riskkapitalbolag. Varför heter det riskkapitalbolag? Det är väl ingen risk att få verksamheten finansierad med skattepengar!

Nu gäller det att omvända många välmående pensionärer som är det största hotet. Om man skulle räknat bort pensionärerna från valresultatet så skulle Alliansen inte vara styrande.

Det är inte smickrande och tyvärr bekräftar det en del fördomar om oss äldre. Jag trodde i min enfald att just för att vi är äldre och har medverkat till ett bra välfärdssamhälle för alla grupper så vill vi inte rasera tryggheten för våra barn och barnbarn. 

Jag kanske, trots allt, ska gå in i en pensionärsförening. Men hittills har jag inte gillat kategoritänkandet där varje grupp kämpar för sina villkor.

Det var dagens samhällsinslag. Nu måste jag packa och piffa till mig inför den stundande resan. Dessförinnan klämmer vi in en fika hos syrran.

På återhörande!

Kramar från Rose Marie

 

 

 

 

 

Äldre inlägg