Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från januari 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Ett år sedan operationen!

Nu har jag varit på landet några dagar och anpassat mig till lugnet igen. Det är verkligen skönt att sova utan störande brus av trafik eller andra ljud som ständigt hörs i kollektiva miljöer.

Jag är verkligen priviligierad och tacksam över att kunna växla mitt boende mellan stad och landsbygd.

Nu är det nästan ett år sedan min cancerresa började. Min man Roland fyllde 70 år och vi fick improvisea firandet. Det blev väldigt trevligt även om det bara blev en dygnskryssning. (Vi hade ju planerat en betydligt längre resa.) Bonusen blev att vi hade ett gäng vänner med och det blev oförglömligt. Gerd hade fixat o ordnat och beställt det bästa åt oss.

I morgon ska vi fira Rolands 71-års dag. Då behöver vi inte tänka på allt jobbigt vi har framför oss utan snarare kan lämna det bakom oss. Nu handlar det mer om hur vi ska planera vårens aktiviteter och sommaren. Vi har en massa spännande o roliga upplevelser framför oss. Det är en underbar känsla att leva med.

Men eftersom det gått ett år sedan operationen så kan jag avslöja för er vad som hände. Har inte orkat agera ännu och inte heller avslöjat den incident jag upplevde.

Först fick jag förbereda hela tvagningsprocessen hemma inför operationen. Det fixade jag men funderade på hur äldre personer kan ges detta ansvar? Jag förstår att det besparar sjukhusresurser men önskar då att de som verkligen har behov får denna hjälp.

Sen kommer jag på utsatt tid till S:t Görans sjukhus (Capio) och får en hög kläder och instruktioner om avklädning och påklädning. Detta sker tillsammans med en annan patient, en något yngre kvinna. Vi småpratar under tiden som avklädning och påklädning sker. Precis innan jag ska trä på mig trosorna, eller rättare sagt underbyxorna modell större, så tittar jag ner i byxan. Upptäcker då till min förskräckelse att de är fulla med avföring. Visserligen tvättade men med läskiga rester kvar. Jag o min medpatient blir illamående. Jag letar fram nya byxor på hyllorna och tar på ett par rena.

Sen tar jag med de "orena" byxorna till en sköterska och ber henne ta upp rutinerna omkring tvättprocessen med avdelningen. Jag påtalar lite försiktigt att man kanske ska skilja på tvättkorgarna och ge instruktioner om att "nerbajsade" kläder inte ska ligga bland övrigt tvättgods. Det kanske dessutom ska ske under lite överinseende av personal. Den typen behöver nog en särskild tvättprocess uppenbarligen. Jag tror i och för sig att bakterierna är borta men det ger ett ofräscht intryck i sjukvården.

Om jag har ork o energi ska jag sända några rader till ledningen för sjukhuset och be dom se över tvättrutinerna. Det kanske inte alls är bekant för ledningen att sånt här kan förekomma.

Efter operationen hade jag glömt den här incidenten och var glad och nöjd över att allt gått så bra. Jag fick lämna min säng så snart jag vaknat och hamnade i ett dagrum med kaffe och underbara mackor. Jag var superhungrig och ville hem så fort som möjligt. Jag opererades kl 10.00, vaknade 13.00 och lämnade sjukhuset 15.00. Det måste väl vara effektivt resursutnyttjande?

För mig funkade det jättebra att få en påse piller och åka hem. Dagen därpå ringde en sköterska och följde upp att allt var ok. Det var ok, även om jag var helt groggy några dar.

Nu är det här historia för mig. Men jag tror att man i alla sorger och traumatiska upplevelser behöver gå igenom alla stadier för att gå vidare.

Men det är lite skillnad för oss som fått förmånen att leva vidare. Vi känner nog alla tacksamhet över det. Men för alla som lämnat livet och för anhöriga som finns kvar så blir det svårare. Då blir varje högtid och födelsedag en smärtsam påminnelse om förlusten. Först när ett år passerat i ensamhet genom alla viktiga datum kan det bli lättare. Men så småningom blir minnena uthärdliga och livet går vidare.

Så kära vänner nu ska jag förbereda morgondagens firande. Jag vet att det blir en strålande solig dag så vi kanske kan fika ute på fårfällar. Men till det behövs något gott att äta och min man är en gottegris så det ska jag fixa nu.

Kram till er alla kära bloggläsare, vänner, släkt och familj!

Rose Marie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flera läkaruppföljningar avklarade!

Oj vad det tiden går fort! Nu har jag varit i Stockholm drygt en vecka.

Så mycket vi hunnit med och så trevligt vi haft det. Nu är det som vanligt innan min eländessjukdom slog till, dvs fullt tempo.

Idag har jag varit hos frissan för första gången på drygt ett år. Håret har återkommit och är drygt 4 cm långt runt om. Jag har ändå lyckats frissa till det lite själv men med proffshjälp är jag nu superfin.

Färgen är annorlunda och jag har inte varit bekväm med att vara mörkt grå. Min man, och de som sett mig har avrått mig från att färga det. Men nån stans är det ändå min känsla och min identitet som ska kännas rätt.

Därför blev det en svag toning som guldade upp det och tog bort de riktigt grå håren. Dessutom formades en kort, tuff frisyr och jag är supernöjd. Nästan som tidigare. Jag vet också att när solen får tag i mitt hår så blir det mycket ljusare. Snart blir det ljusare ute och solen blir starkare och då blir jag nog som tidigare.

Utöver alla middagar med vänner brorsbarn och barnbarn så har tiden varvats med tandläkarbesök, två läkarbesök, blodprover för gentestet och synundersökning.

Redan för ett år sedan behövde jag förstärka mina glasögon men har väntat tills nu. Då tyckte jag det var onödigt att slösa en massa pengar på nya glasögon, sådär 10 000 kr kostade mina nuvarande. Jag har ju klarat mig bra hittills så nu känns det mera meningsfullt att unna sig nya grejer.

Jag har förstås också shoppat lite nya kläder. Jag har hittat en butik vid Gullmarsplan "sköna kläder" som har kläder för mogen ungdom. Snygga, kvalitetskläder som är lite tuffa också. Just nu var det rea så jag lyckades få något plagg lite billigare. Nu känner jag mig nöjd ett tag. Snart kan jag dessutom komma i mina gamla kläder eftersom kroppen börjar återgå till ett normalläge några storlekar mindre än under cellgiftsbehandlingen.

Numera äter jag vettig mat igen och kan motionera mer och det är hemligheten tror jag. Mindre portioner, mycket sallad, inget vitt bröd och rörelse.  

Nu känns det skönt att återvända till ön några veckor igen och växelbo. Eftersom vårt sociala umgänge till stor del finns i Stockholm så blir det väldigt intensivt varje gång. Trots vårt fullspäckade program så har vi inte hunnit med alla vi önskade träffa.

Ni som känner er berörda vet att vi prioriterar er nästa gång. Vi hör av oss i god tid.

Nu ska jag packa ihop lite grejer inför morgondagens båttur och i min nästa blogg ska jag kommentera det galna politiska läget som uppstått.

Nu säger jag bara att Jan Eliasson, så gammal han är, skulle kunna ena ett sargat parti och få förtroende bland väljarna. En mer erfaren, kunnig och sympatisk person får man leta efter. Han kan naturligtvis inte sitta så länge men tillräckligt för att skapa en trovärdig opposition som vårt land så väl behöver. Tills dess kanske man vaskat fram någon yngre förmåga som kan ta över.

En trovärdig opposition behövs för demokratin och därvidlag är nog alla överens oavsett partifärg.

Så var rädda om varandra och ha det så bra.

Varma kramar

Rose Marie

Lite av varje!

Nu är vi redan inne i vecka 3 på det nya året och de flesta har nog plockat bort allt julpynt. En del ljusslingor kan väl vara kvar då det fortfarande är så mörkt ute.

Här i den södra delen av landet har vi också fått lite snö som piggar upp. Alldeles lagom att borsta bort utan stora snöplogen men som lyfter fram ljuset. Fast det är plusgrader sådär varannan dag så utsikterna till en mer hållbar vinter är inte så stora.

Dagarna passerar ibland omärkta men oftast med någon stor nyhet internt i Sverige eller internationellt.

Nu förfasas vi över den tragiska händelsen utanför Italien. Just det fartyget Concordia kunde ha appelerat till oss som inte är vana kryssare. Vi har lekt med tanken tidigare att testa hur det är att åka på en kryssning i Europa eller Karibien. Men det har stannat vid en tanke än så länge. Tidigare har jag förknippat kryssningar med inaktivitet. Men många har övertygat mig om motsatsen. Det handlar inte bara om att dressa om till olika måltider och däremellan sitta i en bar och förfriska sig.

Numera är det stopp i olika hamnar och guidning på stället så man får uppleva en hel del. Det är alltså inte bara barhäng som gäller.

Varför Concordia, jo min mans mormor hade just det namnet. Vackert tycker jag och förstår inte varför vi inte namngivit vår dotter till det? Cordia ville hon bli kallad för hon avskydde Concordia. Ja, så om vi skulle valt något så kanske det blivit just detta fartyg.

Nu vill jag verkligen sända en varm tanke till alla som drabbats så obarmhärtigt. Det måste ha varit fasansfullt att uppleva detta. Än har vi inte heller sett omfattningen fullt ut av tragedin.

Världen av dessvärre full av tragedier och det är svårt att ta till sig allt som händer i stort som smått. Det finns en del vi kan göra genom att reflektera, kanske stödja någon insamling och framförallt känna tacksamhet över det vi själva har. Våra egna problem som kan tyckas oöverstigliga ibland  kan ändå få ett perspektiv om vi sätter in dem i allt annat elände.

Så måste jag berätta att jag är duktig med min motion. Minst 5 dagar i veckan går jag 2 km i skogen. Ofta i rask takt så jag får lite puls. Sen rör jag mig snabbt i mitt hus och springer i trapporna alltför myclet egentligen. Nu är det skönt med ett stort hus där jag har svängrum.

Sen har jag läst ut tre böcker hittills. Den ena var Leif GW om Gustavs son. Gillade den och den gav en mer nyanserad bild av denne trulige, uppkäftige, bohemiske man. Sen har jag äntligen plöjt igenom Bodströms senaste bok "Inifrån"om makten, myglet o politiken. Den avslutade jag i natt ganska sent.

Jag förstår om många "gamla" sossar blir störda och är irriterade på honom med sin öppna stil i maktens korridorer. Han är ju rätt kritisk mot strukturer och system inom både rörelsen och framförallt riksdagen. Jag gillar i stort sett allt han skriver, trots att han är 20 år yngre än mig. Tänk om fler hade anammat hans budskap, gillat hans otvungna sätt och stöttat honom i stället för att motarbeta honom. Rörelsen hade vunnit på det. Han är en modern tänkare anpassad till den verklighet vi har idag, inte som den var på 50-talet.

Sen har jag också läst en gammal deckare av Vic Suneson, mord i själva verket. Handlingen utspelar sig på ett statligt verk nån gång på 60-70-talet.  Den var urtråkig så de sista 40 sidorna bläddrade jag fram för att få upplösningen.

Som ni märker har mycket i min blogg numera övergått till vardagshändelser och upplevelser och allt mindre omkring sjukdomsförloppet. Men det är nog naturligt att det blir en utfasning i takt med att läkningen pågår.

Jag får se hur länge det kan vara intressant att följa min blogg i den här utformningen. Men jag är inte riktigt där ännu. Det är fortfarande rätt kul att sätta ord på mina tankar och upplevelser i vardagen.

Men nu ska jag ge mig in i twittervärlden. Sonen har börjat så jag måste ju hålla mig ajour även med detta media. Problemet är att jag därmed måste skaffa mig en ny telefon. Det kanske är dax för en iphone kanske? Får se hur det blir med det när jag är i stan.

Nu ska jag packa för vistelsen i storstan. Vi har ett riktigt hektiskt program som vanligt, ungefär som innan jag blev sjuk. Men jag ska försöka få lite andrum mellan alla sociala kontakter.

Vi hörs när jag är där!

Kramar till er alla och var rädda om er!

Rose Marie

 

 

 

 

 

 

 

Äldre inlägg