Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från november 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Framtidshopp i adventstider!

Så är jag tillbaka på min underbara ö efter en händelserik vecka. Sammanfattningsvis så har jag ätit lunch med en väninna på NK, shoppat, städat, ätit lunch med lillasyster och träffat Nissegänget på Sonjas grek.

I måndags träffade jag min kurator i ett trevligt samtal som utmynnade i att jag hör av mig om behovet pockar på. Det var skönt att få prata med henne och vi var överens om att jag har en realistisk syn på min sjukdom och rehabilitering.

Sen har jag genomgått en del undersökningar igen. Det började med att jag i förra veckan fick värk i lymforna vilket medförde att jag examiniserade mitt operationsärr ordentligt. Kände då ojämlikheter som var ungefär som för ett år sen. Eftersom jag var i stan så ringde jag min sköterska för att få en mammografi. Hon insisterade på att jag skulle träffa en läkare före röntgen.

I måndags fick jag veta att jag redan var kallad till mammo samma dag som läkarbesöket. Vilket sammanträffande! Ringde då tillbaka för att avboka läkartiden. Så enkelt var inte det utan efterr att hon samrått med en läkare så skulle jag ändå komma. För mig kändes det som överservice och tyckte inte jag behövde det eftersom jag hade en tid för mammo som jag var nöjd med.

Så jag kom till läkarbesöket och mötte en jourläkare som var ganska ny inom gebitet. Hon uttryckte lite förvåning över att jag var där. Det var ju bara en månad sen jag träffade min läkare. Efter att jag förklarat allt och att min läkare redan skrivit remiss till mammo så tyckte jag läkarbesöket var överflödigt. Det tyckte hon inte då utan undersökte mig och ville konferera med en äldre kollega. Det utmynnade i att jag även skulle ha punktion.

Så småningom kom jag in till en röntgensköterska som utförde mammografin. Tänk att det är samma procedur som när jag var ung. Utvecklingen har inte gått framåt på den här fronten!!!!

Därefter förflyttade vi oss till ett annat rum där ultraljudet skulle utföras. Vi småpratade och så småningom fick hon besked att allt var ok med mig och jag kunde gå hem. Bra tyckte jag men ville förvissa mig om att de verkligen var säkra och att man kan utesluta allt med mammografi. Hon blev tveksam när jag berättade min historia och går o samråder med röntgenläkaren. Röntgenläkaren kommer in och är också klar över att allt är ok. När jag berättar för henne upptäcker hon att hon läst fel journal. Försvinner ut och återkommer efter en stund. Hon genomför då ultraljudet och det är också ok.

Så skönt! Nu har två olika undersökningar bekräftat att man inte kan se något onormalt. Då känner jag mig nöjd och kan gå vidare. Men då menar läkaren att en punktion ändå ska ske. Den undersökningen går inte att få idag eftersom dom redan stängt. Det utmynnar i att jag får en kallelse framöver. Vi pratar om varför och då säger hon att min läkare beställt det. OK, röntgenläkarens bedömning var inte att det behövdes. Då undrade jag om det inte kunde vänta till efter julhelgerna och vi var överens om att det var möjligt. Ingenting alarmerande hade ju kommit fram.

Nu funderar jag naturligtvis på varför de stänger så tidigt som 15.30? Det hade ju varit smidigt med allt på en o samma gång.

Men jag känner mig trygg i de besked jag fått och hoppas att det stämmer. Jag har gjort vad jag kan göra den här gången och förutsätter att läkaren inte skulle släppt mig om hon haft minsta indikation på något galet. Vi har ju världens bästa cancervård i Sverige och det känns betryggande.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över varför man inte  snabbare kan konstatera att behandlingen givit effekt. Jag tror det skulle bespara vården en hel del resurser. Man ska inte negligera den psykiska delen i ett sjukdomsförlopp. Den oro som en patient känner för spridning kan förvärra läkandet. Idag vet vi att hjärnan har stor betydelse för sjukdomsförloppet. 

Efter en cytostatikabehandling ska mammografi t ex ske efter ett år. Varför det? Finns det några objektiva data som säger att det är bäst,  eller är det rutiner som införts för att spara pengar. 

För 20 år sedan fick jag uppföljning var tredje månad under ca två år. De undersökningar som var förknippade med min cancertyp var helt naturliga.  Att jag jobbade under nästan hela behandlingstiden och inte belastade försäkringskassan var mycket ovanligt på den tiden. Men jag tror en del av förklaringen var att läkaren hade en helhetsbedömning av mig. Han stillade min oro omedelbart och jag var trygg med läkarvården.  Om man är trygg så presterar man också bättre. Jag tackar Gerhard Winblad för de härliga 20 åren jag fått utan återfall och nästan inga sjukdagar alls, förutom influensa nån gång. Idag är jag inte lika säker på att mina medsystrar får samma uppbackning och känner sig lika trygga.

Det beror inte på läkarnas ovilja utan snarare på organisatoriska och ekonomiska förutsättningar. Min kritik som kan skönjas riktas inte till vådrpersonalen och alla de fantastiska läkare jag mött. Min kritik ligger snarare på det politiska planet som ger ledningen omöjliga förutsättningar. Om politikerna var mer kunniga och kostnadseffektiva i sitt tänkande så skulle man kanske ha ett annat anslagssystem. Jag tror att om man sätter in resurserna rätt så kan man göra besparingar i slutändan. Fler människor skulle återgå till jobb snabbare, självmant, utan att jagas av försäkringskassan. Det skulle hela vårt samhälle må bra av.

Så mitt budskap är att inte undervärdera de psykologiska effekterna av denna hänsynslösa sjukdom.

Nu ska jag förbereda julen i lugn och ro och börja bygga upp mig  med muskelstyrka så snart förkylningsbacillerna släppt taget.

Nu känner jag mig lugn och trygg och kan vila i förhoppningen av att jag kan gå vidare och lämna den jobbiga tiden bakom mig.

Så hoppas jag förstås att ni alla har det bra och myser i höstmörkret och släpper in advent med ljus i hemmet.

Nästa gång ska jag berätta om några fantastiska web-sidor jag fått tips om för alla som är eller väntar bli skalliga.

Varma adventskramar till er alla!

Rose Marie

 

 

 

Nya undersökningar!

Nu är jag tillbaka på bloggen efter några hektiska dagar i Stockholm. Har haft så mysigt med vänner och barnbarn. Har förstås inte hunnit med alla nära o kära. Det är tråkigt och skapar faktiskt lite stress.

Intalar mig att det finns tid senare att få till dessa möten.

I veckan var jag också på undersökning av benskörhet. Träffade en ny doktor som var väldigt trevlig. Efter undersökningen som skedde i en maskin som scannade skelettet fick jag ett långt samtal.

Egentligen har jag inte några alarmerande värden,dvs ingen utvecklad benskörhet. Men med hänsyn till efterbehandlingen jag får med Femar så måste jag medicinera i 3 år. Femar påverkar skelettet negativt och då kan de nya pillren motverka det. Det låter bra!

Men nu kommer jag få svårt att hålla koll på alla tabletter. Måste kanske bli en dosett trots allt.

Nu är jag ensam i stan. Min man åkte i morse för att avlasta vår dotter som är hundvakt. Det är med hundar som med småbarn. Man måste ha koll. Våra hundar är ju inga stadshundar så det funkar inte i en liten lägenhet i stan och koppelpromenader.

Den här veckan har jag inte fullt så hårt program. I eftermiddag ska jag träffa kuratorn. Är nog nöjd efter detta samtal. Har ju fått dryfta mina svåraste tankar med henne så nu vill jag gå vidare.

På torsdag, nytt läkarbesök på onkologen och mammografi. Efter det så är jag i stort genomlyst. Lungorna har inte röntgats men jag var hos min lungdoktor på Sofiahemmet i september. Min lungkapacitet har inte förändrats och jag har inga problem som är märkbara.

Ja, det är en lång väg tillbaka och det går egentligen alldeles för långsamt tycker jag. Men jag kämpar på och har fortfarande ett bra humör. Ilskan har klingat av men jag är mindre tolerant än tidigare. Det är nog både bra och dåligt, men så är det just nu.

Nu måste jag snabba på för att hinna med mitt möte i eftermiddag. Jag har en benägenhet att såsa omkring alltför länge på förmiddagen.

Till sist vill jag sända varma tankar till alla drabbade medsystrar som fått och behandlas med cancer. Den här eländessjukdomen skyr inga medel och drabbar så många så hårt.

Var rädda om er därute i höstmörkret!

Kramar

Rose Marie

 

Solig novemberdag!

Nu har jag återhämtat mig och är full av energi efter några dagar med bästa, äldsta vännerna.

Tre dagars intensiv samvaro med nattsudd, mycket mat, vin,  skratt, Ray Charles, utflykter och spännande och delvis hetsiga samtal är precis lagom. Den tidsramen ger det absolut bästa utbytet. Vi hinner inte bli trötta på varandra utan kan se fram emot och längta till nästa tillfälle att umgås.

Jag måste medge att jag var riktigt trött i går. Det är väl en kombination av ålder och den långa behandlingstiden som präglat mitt liv det här året. Även min man var väldigt trött, så det är nog mest åldern som spelar in för han är frisk och har väldigt bra värden.

Idag måndag, är det en strålande solig dag som lyser upp hela huset. Jag har ju dessutom välputsade fönster och hygglig ordning på huset så det känns väldigt skönt.

Nu har jag några dagar till att ladda upp inför alla aktiviteter som väntar i Stockholm.

På fredag ska jag träffa en ny doktor som ska undersöka bentätheten. Jag har ett fyrsidigt formulär som ska fyllas i och som berör allt om min kropp. Det har jag väntat med men måste väl ta tag i det nu. Det kan jag kanske göra på båtresan i lugn och ro.

Numera har jag en förmåga att skjuta upp saker som inte omedelbart behöver åtgärdas. Det gäller i princip allting. Det är faktiskt en ganska skön känsla att själv bestämma när saker skall ske.

Nu har jag bestämt att duscha och plocka fram lite lättlunch och klockan är 12.30!!  Sen blir det en promenad i solskenet. Kanske det blir en tur till stenkusten med hundarna och svampkorgen. Jag tror det kan finnas lite trattisar kvar, trots de senaste nätternas frost.

I morgon åker vi till storstan och då kommer nya rapporter från den hektiska miljön.

Ha det bra tills dess!

Kramar till er alla!

Rose Marie

 

 

 

Äldre inlägg