Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från oktober 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Höstlov med energikickar!

Nu har jag landat i den härliga känslan efter samtalet med dr Winblad. Att just han ringde var lite speciellt. För 20 år sedan var det han som lotsade mig framåt med alla behandlingar och jag blev frisk.Så det är klart att jag har en speciell känsla för honom. 

Tusen tack till erför alla varma och uppmuntrande ord som ni skrivit, mailat och ringt om. Det värmer ända in i själen. Jag är så lyckligt lottad att ha så många omkring mig som varit och är mina kryckor. Jag gör som min nya bloggkompis Helena, fäller en tår för jag blir så rörd.

Det som stör mig just nu är den revbensskada jag fick i förra veckan. Jag tror det blev ett brott eftersom det gör så ont. Det är väl galet att en sån händelse ska hindra mitt välbefinnande. Men det går över och jag får fortsätta att ta det lugnt. Det kanske är kroppens sätt att tala om för mig att jag inte ska gasa för fullt. För ska jag vara ärlig så var det min avsikt att gasa på lite mer än tidigare.

Nu har jag använt min förmåga att delegera, vilket är helt nödvändigt  när vi väntar kärt besök. Barnbarnen är på väg och anländer i eftermiddag med sin far. Då blir det sedvanlig plankstek och märingsviss. Jag ser fram emot några intensiva dagar där jag får tanka energi. För dom ger mig verkligen energi. Deras liv är fullspäckat med aktiviteter så när dom är här blir det ett annat tempo. Det behöver dom verkligen. Dom har nästan aldrig sovmorgon eftersom helgerna är späckade med träning och matcher

Snart är det dags att  åka iväg och komplettera en del mat och tillbehör så att inget fattas mina grabbar. Den tid vi har ska användas till annat än inköp av mat.

För övrigt har vi också ett fantastiskt härligt milt höstväder.

Ha det gott allesammans och var rädda om er.

Kramar

 

 

 

 

Glada besked!

Underbara, härliga, fantastiska onsdag den 26 oktober då jag nyss pratat med dr Gerard Winblad.

Han börjar samtalet med att han bara har positiva besked att ge om min cancer. Ingenting talar för en spridning i skelettet och leverproverna var superbra. En del smärre åldersförändringar fanns dock i ryggkotorna men det delar jag med de flesta i min ålder. Något låga kalkvärden som kan tyda på begynnande benskörhet fanns. Det kommer jag få mer svar på efter i november.  Den undersökningen bokade jag om men det är inte hela världen.

För övrigt så går det också att medicinera. Benskörhet är en vanlig biverkan på den efterbehandling jag får med Femar. Därför görs en undersökning nu i början av behandlingen och sen blir det kontinuerliga uppföljningar.

Nu gäller det att inte utsätta sig för risker som innebär benbrott. Därför väntar jag med att ta upp ridningen igen tills jag fått mera besked.

Men jag ska berätta för er att det är oerhört lätt att skada sig om man inte ger akt på farorna. Igår när vi handlade i matbutiken så skulle jag fånga upp ett paket djupfrysta bär. De jag skulle ha låg naturligtvis längst in. Jag är ju rätt kort i rocken så jag hoppar upp och lägger mig över kanten för att nå. Då smärtar det till i revbenet något förfärligt så jag skriker till. Min man kommer ångande och blir jättesur på mig för att jag inte kan vänta in hjälp.

Det är jag i ett nötskal. Min första tanke var att revbenet fått en knäck. Den känslan har jag idag också. Har svårt att hosta och ligga på höger sida. Så kändes det för några år sedan när jag blev avkastad av  grannens häst. Då tog det flera veckor innan det läkte och jag blev bra.

Hursomhelst så går det väl över nu också. I fortsättningen ska jag uppföra mig som en vuxen dam och inte bete mig så klumpigt som igår. Dessutom ska jag be föreståndaren i butiken att ställa ut lite pallar för oss kortväxta så vi själva kan nå varorna.

Jag kanske också ska köpa ett par klacklösa stövlar nu när vintern nalkas. Jag har ju en liten klack på gummistövlarna så jag kan nog hitta några bra skinnstövlar  med en liten klack. Men det tar emot ska jag säga. Jag älskar högklackat både ute och inne.

Snart ska jag ut i köket och förbereda kvällens middag. Min man har plockat fram en Ripasso till maten för nu ska vi fira det glada beskedet.

Ikväll är det också Grand finale på Rosa bandetgalan. Jag tror att min favorit Svetlana är med. Cancerläkaren som fick cancer och behandlats av sina kollegor på sin klinik. En fantastisk 45-årig ensamstående 4-barnsmamma som kämpar på i sitt liv. Läs om henne på Svetlanas blogg!

Så hoppas jag att ni mår bra också denna soliga dag!

Kramar  Rose Marie 

 

Ny vecka på ön!

Efter en hektisk Stockholmsvecka är jag tillbaka på Gotland. Det är fortfarande härligt höstväder så det har blivit en hel del höststädning. Det är ju ett evighetsjobb att städa inför vintern. Löven finns fortfarande kvar men de sista resterna får ligga kvar som gödsel.

Nu är det måndag och en ny vecka att glädjas åt. Onsdagen blir en väldigt spännande dag. Även om det känns lite pirrigt när jag tänker på det så vill jag veta mer om min status. Tills dess ska jag ta vara på dagarna och förbereda inför höstlovet då mina barnbarn kommer till ön.

Däremot vill jag vänta lite med benskörhetsundersökningen. Jag är kallad till nästa måndag men ska försöka skjuta fram tiden några veckor. Det kan inte vara hela världen att få svar just nu. Det har ju redan varit 3 månaders väntetid. Man måste ju prioritera även i sjukdomseländet.

Förutom de småkrämpor jag har så mår jag väldigt bra. Den värsta tröttheten har försvunnit, musklerna har blivit starkare och den ilska jag tidigare känt har klingat av. Kroppen har nog vant sig vid mindre östrogen. Det är fantastiskt hur kroppen kan anpassa sig. Kanske att psyket hjälper till lite också. När jag skickar positiva signaler till min hjärna så svarar den. Märkligt, men sant,  för mig iallafall. Visst är jag ledsen, arg och gråter emellanåt, men jag vill inte stanna i den känslan för länge.  

Men jag börjar bli väldigt uttråkad på min peruk. Visserligen är det skönt när det är kallt. Det blir som en mössa. Men eftersom jag har en matta av hår så kliar det förfärligt, framförallt inomhus. Hittills har jag inte exponerat mig i min stubb ännu. Men jag längtar till den dan då jag kan gå till frissan och jämna till en frisyr.

Nä, nu måste jag sätta lite fart med en del praktiska ting både ute och inne. Kanske det blir tid för en svamppromenad också.

Ha det bra därute och hoppas ni får en härlig vecka.

Kramar

Rose Marie

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg