Om

Den 8 mars 2011 startade jag min cancerblogg.

Jag drabbades av bröstcancer för 22 år sedan. Opererade bort hela bröstet, fick cellgifter, strålning och tamoxifen. Har därefter mått toppen fram till 2011. En tröst för många att det går hålla cancern stången länge. 

För två år sedan poppade några cancerceller upp i operationsärret  och jag började min andra resa med operation och cellgiftsbehandling. Hela 2012 betraktades jag som cancerfri! Under våren 2013 blev jag trött och andfådd. Det visade sig att jag hade vätska i lungsäcken. Vid analys blev svaret  att det var metastaser i lungsäcken och i levern från bröstcancern.  Nu är jag igång med min tredje cancerresa och får cellgifter varje vecka. Numera är min cancer kronisk och går inte att bota!


Det finns så många systrar o bröder som drabbas av cancer varje dag. Besked som skakar om inte bara oss som drabbas utan våra anhöriga, släkt o vänner.

Tanken med min blogg är att beskriva cancerbehandlingen i dag och delge er mina tankar om då och nu. Jag svävar gärna ut i olika samhällsdiskussioner, om orättvisor och utsatta människor. Bloggen funkar också som en kontaktlänk mellan familj, vänner och bekanta och ger mig utrymme att skriva av mig min frustration! 

Jag önskar feedback och dialog och blir glad över era kommentarer och inlägg!

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från augusti 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Energin har återkommit!

Efter den senaste helgen har energin återkommit på ett helt annat sätt än tidigare. Det känns så skönt att orka ta tag i allt som blivit eftersatt. Det här året har ju varit en lång hospitalisering som snart känns avlägsen.

Biverkningarna har stabiliserats med stelhet och värk i lederna. Dagsformen varierar men stelheten får jag nog leva med då kroppen saknar smörjmedlet östrogen. Funderar på om jag kommer bli mer manhaftig???? Skäggstubb brukar ju äldre damer få så det får väl jag  också leva med.

Hårstubben ligger nu som en tunn matta och det är mörkare än jag är van vid. Än har jag inte fått en riktig kemo-frilla. Det är när hela håret är jämnlångt. Men till jul bör nog håret vara så långt att jag kan klippa till en frisyr.

Viktminskningen går långsamt men jag är på nergång och det får jag vara glad för. Jag har ju inte riktigt kommit igång med motionsvanor för det behövs ju verkligen för att få resultat.

Apropå östrogen så har forskarna nu kommit fram till att en flaska vin i veckan ökar bröstcancerrisken avsevärt. Vinet hjälper till att bilda östrogen och för vissa cancersorter som är känsliga för detta kan det utlösa bröstcancer.

Det är något att fundera över för er som ännu inte fått bröstcancer. Men å andra sidan så tror jag att det behövs en del andra markörer också för att få cancer. Alla får inte cancer även om de t ex röker. Tyvärr har jag två vänner som var renlevnadsmänniskor och aldrig rökt som ändå fått lungcancer och inte längre finns i livet.

Jag som inte har något östrogen kvar kanske vågar fortsätta att dricka vin. Det går ju att hålla sig under en flaska i veckan om jag inte är i stan och går på en massa middagar.

Men jag kan verkligen rekommendera ett alternativ som heter "100 % blåbär". Det är det godaste alkoholfria alternativ som jag smakat. Dessutom är det supernyttigt.

På fredag drar vi till Stockholm igen. Tempot blir rätt hårt med aktiviteter nästan varje dag. Vi har samlat ihop läkarbesök, kräftskiva, födelsedagar, barnbarn och avtackning av en kär gammal kollega som går i pension. Kanske kan vi ta en tur till svampskogen också. Jag saknar verkligen den möjligheten. På öjn kan vi plocka höstkantareller i massor men det är senare i höst.

Jag har nu  börjat vänja mig vid att sommaren snart är till ända. Hösten är ju en härlig tid med naturens olika färgskiftningar och den klara luften. Hoppas vi slipper snö i november bara.

Hoppas ni också har en bra sensommar!

Varma kramar till er!

Rose Marie

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tiden rusar iväg!

Oj vad tiden rusar iväg! Det blir allt glesare med mina inlägg men jag har haft fullt upp.

Nu är jag i Stockholm på några dar. Vi tog fakirfärjan 07.05 i söndags och det är ingen behaglig upplevelse. Vi hade  kupé för att slippa frotteras med så mycket folk och vi kunde faktiskt slumra lite. Sen bar det iväg för att hämta en 88-årig pigg dam för transport till Västertorp. Där lyssnade vi på Juholt i ett strålande väder.

Intressant ideologiskt tal som blev totalsågat av journalisterna. De är inte vana vid att politiker lyfter blicken från minut och plånboksfrågorna.

Efteråt åkte vi till Lyran ett härligt ställle precis vid Mälaren och där intogs kaffe med räkmackor som är deras specialitet.

Efter lite hämtmat blev kvällen inte sen efter den långa och händelserika dagen. Jag har inte sovit så gott på länge.

Igår var det "Nisse-fest" på Granby. Nissarna är fyra damer som jag känt väldigt länge. Namnet Nisse kommer från en resa vi gjorde till Nice för längesedan.

Vi blev upphämtade och bjöds på piccolochampagne med tilltugg i bilen. Väl framme i Granby mottoggs vi av den femte Nissen. Två av dem har kolonilotter som är helt fantastiska. Nästan som små villor och trädgårdar som prunkar av blommor, grönsaker och fruktträd.

Vi bjöds på en härlig middag och samtalen spände över många olika ämnesområden. Jätteroligt! Sen blev vi hämtade av min man vilket var väldigt skönt för oss tre som skulle hem. Den här kvällen blev inte heller sen men när man börjar med champagne kl två på dagen så är nio tillräckligt för damer i vår ålder. Annat var det när vi var yngre!

Idag har vi spelat golf. Vi började med lunch på Bro Bålsta och sen gick vi en nio-hålsrunda, utan bil. Banan är väldigt kuperad så det var rätt tungt emellanåt. Men det känns så bra att ha orkat med den andra rundan i år. Spelet gick sådär men jag slog min man och det är inte särskilt vanligt så jag är nöjd.

Vi drar tillbaka till ön i morgon. Vi väntar fulla hus inför helgen då vi i ett svagt ögonblick lovat ordna bed and breakfirst för några bekantas vänner.  Det stundas bröllop i byn med 100 gäster och de flesta ska ha husrum inte allt för långt från Bläse kalkmuseum.

Snart är vi tillbaka i Stockholm för provtagning, läkarbesök och en massa andra aktiviteter.

Tills dess önskar jag att håret snabbt växer ut så jag slipper den eländiga peruken. Just nu har jag en tunn ganska mörk matta och snart kanske håret reser sig i en riktigt rockig stil. Det ser jag fram emot.

Nu ska vi iväg och försöka få en bit mat. Lite lyxliv måste vi unna oss när vi är i stan.

Kram på er alla!

Rose Marie

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Berg- och dalbana!

Den senaste veckan har varit en känslomässig berg- och dalbana.

Jag tror att höstens antågande påverkar mig, men kanske mest den mer eller mindre förlorade sommaren. Jag har ju inte kunna vistas i solen eller bada som de flesta andra. Tröttheten och den totala enrgilösheten har ju varit normalläge för mig.

Så, även om jag mår mycket bättre nu så har jag en molande känsla av tomhet. Jag känner mig ledsen och nedstämd. Kanske är det en reaktion som hör ihop med att jag kämpat både fysiskt och psykiskt under så många månader.

Kanske hör det också  ihop med den gnagande oron jag har inför alla undersökningar som väntar framöver.

All min kraft har gått åt för att mobilisera min kropp i fighten mot de elaka cellerna och att hålla humöret uppe. Det är väldigt lätt att halka ner i mörka tankar. Det tar också kraft att se sin omgivnings oro.

Så just nu känner jag mig som en ballong vars luft flyter ut. Nu kan ju inte ballonger känna, tror jag, men det var den bästa liknelsen jag kom på.

Men i alla dessa känslor finns också ett förnuft. När jag summerar den här tiden så har jag ju haft väldigt trevligt också. Jag har fått umgås med nära och kära och jag har fått vara mig själv i allas sällskap. Jag har fått så mycket positiv energi som hjälpt mig att orka.

Nu kan jag också skönja en liten stubb på huvudet. Jag synar stråna varje morgon. Just nu är det många färger, blont, mörkt och grått. Det ska bli så skönt när jag kan gå till frissan och forma en frisyr.

Tills dess måste jag ha den hemska peruken. När jag var i Stockholm på konsert höll jag på att slänga av mig peruken. Vore jag yngre skulle jag gjort det.

Den känslan är nog också en förklaring till att jag helst vill vara i små sällskap så länge jag är skallig. Den känslan delar jag med de flesta cancersjuka. Man känner sig inte bekväm och för kvinnor så betyder håret mycket för personligheten. Så även för mig.

Men det här känsloläget är på övergående. Idag kom vår son till ön med en kompis. De stannar några dar och tillför ny energi. I morgon kommer vår dotter med några vänner på middag. Det ger ännu mer energi.

Kanske det kan bli lite golf också för nu kan jag gå och röra mig normalt igen.

Så trots den lite mörkare tonen i dagens blogg så är jag ändå optimist och oerhört tacksam över att ha klarat min resa så här långt.

Varma kramar till er alla!

Tuttan

 

Äldre inlägg